30 juni Det finns dagar som är bättre än andra

Li Ann och Yifeng förundras över styltartisten.

Och det här var en sån. En riktigt fin söndag.

Efter en trög start - i hettan - kom mr Dai och hämtade oss. Hans fru och fina lilla dotter Yi Feng, 3 år, var med. Vi gav oss ut i två bilar på vift ... Vi fick se hotellet där Li Ann kom till oss allra första gången, och rummet där vi bodde i november  2003. Det är många pusselbitar på en sånhär resa.

Sen fick vi erbjudandet att följa med till Kaifeng under eftermiddan. Mr Dai skulle på  anställningsintervju och vi åkte med de 50 kilometrarna till denna urgamla kinesiska stad. Krutets och kalligrafins vagga, bland annat. Där var vi också 2003 och såg fram emot att få se staden igen.

Allt växer snabbt här. Zhengzhou har vuxit från 3,5 till 7 miljoner innevånare. Kaifeng har vuxit från ca 1,5 till närmare 3. Regionens plan är att de två städerna ska bli en och har byggt en gratis-motorväg emellan. Den nya järnvägen står klar om sex månader. Mycket handlar om infrastruktur.

Artisterna är skickliga. Ett hårt liv ..?

Kul att åka bil och få se allting!



Byggen, byggen. Två miljonstäder byggs ihop.

Det byggs 24/7. Hotellet som vi bor i är bara två månader gammalt, och här var lantbruk för bara fyra-fem år sen. Jordbrukarna får marken inlöstoch erbjuds eftertraktade bostäder i husen som byggs. Vi passerade tre olika gigantiska universitetsbyggnader med plats för sammanlagt drygt 100 000 studerande.


Mr Dai berättade om systemet, partiet, politiken, ekonomin, utvecklingsplanerna. Det är otroligt intressant. Staten lånar upp hundratals miljarder för att bygga upp bostäder och infrastruktur. Allt ska betalas tillbaka med skatter.

I Kaifeng gick vi till den historiska parken i stadens gamla kärna. Här roade man sig redan på kejsarnas tid. Vi såg gycklarspel och lekte med Yi Feng. Fastän Mr Dais fru inte pratar just någon engelska, och vi bara fem ord kinesiska, så gick det bra att göra sig förstådd ändå. Edvin blev fotograferad av nyfikna kinesiska turister. Det är inte så många "västerlänningar" här.


Framåt kvällen när Mr Dais möten var klara åkte vi igenom mörkret tillbaka till Zhengzhou. Min mobil hade slut på batteri, så jag kan inte visa några bilder. Men jag skulle så gärna ha velat göra det. Mixen av cyklar, neonljus, kärror med vattenmeloner, lyxbilar och människor - överallt i ljus och mörker. Lägg till asiatiska dofter, heta vindar och kinesisk musik på bilradion. Ni fattar, va?Vi fick äran att besöka mr Dais hem i ett bostadsområde i de nyare stadsdelarna. Hans mamma och svärmor hade lagat den godaste maten. Friterad 
karp, böngryta med fläsk, böngroddar, lotusrot, bönsoppa och ångbakat bröd, bland annat. Så gott!

Ny järnväg och motorväg byggs med svindlande hastighet.

Nu ligger vi här i sval AC och lyxiga sängar och försöker smälta allt. Imorgon väntar nya upplevelser.

Dagens reflektion är, att om vi människor verkligen vill förstå varandra, så kan vi överbrygga de flesta hinder.

29 juni Vidare från Peking med tåg

Peking - kontrasternas stad!

Lämnade vår lilla "hutong-bubbla" i Peking. Staden med sanslös trafik, buller, skyhöga hus och en gulgrå luft som tar musten ur en. Och med vänliga människor, stillhet, skönhet, myller och god mat.
Beijing South Train Station är ett nybyggt monument över infrastrukturens utveckling i Kina. Ett av de största hus jag någonsin sett. Biljettkontroll för att komma in på stationen över huvud taget. Biljettkontroll för att komma in i den utpekade väntsalen. Biljettkontroll för att komma ner till avsedd perrong.  Otrolig service på stationen.

Tågresan för fyra personer, 80 mil, med AC, 300 km/h, tågvärdinnor och massor med benutrymme gick på drygt 800 kr. Vårt tåg som visade sig gå i just 300 km/h var ett "mjölktåg". Det fick gå åt sidan titt som tätt för att släppa förbi de riktiga snabbtågen.
Genom fönstret såg vi jordbruksmarken breda ut sig mil efter mil efter mil. På de vidsträckta fälten gick människor och grävde, hackade och rensade. Vi såg vid flera tillfällen stora städer växa fram direkt ur jorden och 30-40 höghus byggas samtidigt, intill varandra, på ett "fält". Bredvid alldeles nyasfalterade, jättebreda och raka vägar. Det anläggs så mycket att det svindlar. Det går inte att ta in denna tillväxttakt - det går bara inte!!



Kul att vara ute på egen hand - i Kina.

Framme i Zhengdou var det 36 grader varmt, men bättre och torrare luft. Nu har jag vant mig vid värmen. Mr Dais fru, som är polis, hämtade oss på stationen i Zhengzhou - också ett gigantiskt bygge som bara är ett par år gammalt och tillhör den nya delen av staden, som har vuxit med 4 miljoner innevånare sedan vi var här 2003.

Hon skjutsar oss till det osannolikt vräkiga nyrikedomshotell som mr Dai ordnat åt oss. Han vill ge oss det bästa. Livreklädda portierer, pianist i foajen, guld, marmor, jade ... Hela entren luktar Wunderbaum.

Snabbt tåg ...

Heltäckningsmattor som man vadar i. Kanske inte riktigt vår kopp te, men också en del av det här landets utveckling och ideal. Vi har två otroligt lyxiga dubbelrum i fem nätter för bara 4000 kr totalt. Hotellet är värt ett eget blogginlägg nästan, det är HELT overkligt.

Vi installerade oss och fick tillbringa kvällen själva. Tog en promenad ut på gatan och så fort du lämnar hotellets drömvärld kommer dofterna upp ur avloppssystemet och trafiken vrålar förbi. På trottoarserveringarna serveras enkel mat och vi köpte nudelsoppa där grönsakerna samsades med inälvsmat på disken. Det blev lite mycket för barnen, som deppade och inte ville äta... Nu är vi också i städer där ytterst få pratar någon engelska alls, och vi får testa allt för att göra oss förstådda. Det är ovant. Och väldigt, väldigt nyttigt att få uppleva.

Allt ska andas lyx. Vi tassar försiktigt in ...

Ja, jag känner mig ganska liten, igen. Men vi kommer varandra mycket närmare, i familjen. På bara en vecka har banden stärkts, vi pratar mycket mer med varandra, söker oss till varandra och håller ihop. Väldigt skön känsla.

Dagens tanke är att kontrasterna här är så stora, att det nästan inte går att ta in. På allvar. Vart ska det ta vägen ..?





Lyxiga rum. Men lite byggfusk upptäcker vi pö om pö.

Första middan i Zhengzou. Ingen, absolut ingen, pratar engelska där vi äter.

28 juni Myllret i hutongerna

Det finns massor av spännande street-food ...

Muren-tripen igår golvade oss. Vi kom inte ut förrän två idag. Ca 30 grader varmt, en hel del smog, lite tryckande. Men otroligt nog har vi vant oss.

Vi har bara promenerat runt i "våra" kvarter. Ätit grillspett, churros, småhandlat. Festat till på McDonalds (lite skönt för magen ...) och druckit jättegott grönt the med lime i.

Köpt jeansshorts till Li Ann. Och så har hon varit hos frisören. En salig blandning, med andra ord. Inget direkt "häftigt". Men sådana dagar behövs också.



Och så McDonalds.

Hutong-kvarteren är populära. Det är ett myller utan dess like. Och det verkar bygga upp ett ännu större tryck inför helgen. Inte alls många västerlänningar. Men mängder av inhemska turister.

Det är ett organiserat kaos. Tror flera av mina kollegor på Trafikverket skulle bryta ihop här, på riktigt.


Imorrn blir det tåg till Zhengzou. Ett av de viktigaste målen med resan. Li Anns hemtrakter. Mr Dais hemstad.

Dagens tanke är: vad tyst, rent och ödsligt det är i Sverige ...






 


Tvätt, klippning och styling - 48 kronor.

 



Brädspel varje kväll.

Sanslöst med - mest inhemska - turister.



Brudfotografering i folkhavet.



Vår sänghimmel.

 

27 juni The Great Wall

Trångt men väldigt kul i minibussen ...

Upp i gryningen. Transfer i minubuss, och vi plockar upp människor på olika ställen i Beijing. Vi ska alla ge oss upp på Kinesiska muren idag, vid Mutianyu 90 km norr om stan. Det är lite dubbelbokningar och missförstånd, så det blir aldrig nån transfer. Den lilla minibussen blir vårt fordon för dagen och det blir hur bra som helst.

Vi kommer från Argentina, Australien, USA, England, Frankrike och Sverige. Och vi "bondar" i vår buss. Vi pratar resor, drömmar, vardagsliv och det vi ser utanför bilfönstret. D v s ett Peking med växtvärk.

Kristina driver ett barnhem i Calcutta,.

Amerikanskan Kristina gör stort intryck på mig. Hon är med och driver ett barnhem för gatubarn i Calcutta. Edvin pratar oavbrutet med Mario från Argentina.

Deras hemsida hittar du här: http://speak4silentvoices.org/


Li Ann tolkar och ger sig också in i samtalet ibland. Det är kanon att barnen får uppleva det här.

Linbanan - hur fin som helst.

Väl framme övervinner jag min höjdrädsla och vi tar linbanan upp till muren. Det är så vackert och storslaget. Klart väder, fri sikt, makalösa vyer över bergstrakterna och muren som ringlar sig bortåt. Tankarna svävar.  Muren här byggdes under 1400-talet på ruiner av en mur från 500-talet. Den är nyrestaurerad och lätt att gå på, trots ganska rejäl lutning på vissa delar.

Edvin har ett mål - han ska gå så långt som man kan här - upp på toppen. Och han gör det. Han går oavbrutet i tre timmar i den starka solen och det är en prestation.

Göran kommer inte riktigt lika långt, men är nöjd ändå.
Jag och Li Ann tar det lugnt. Tre torn betar vi av.

Vi äter jättegod lunch innan hemfärden. Gruppen blir ännu tajtare på vägen hem och adresser och Facebook-alias byts. När vi ska skiljas är det till och med lite smådeppigt.



Edvin går längst av alla i stark hetta.

En superutflykt. Rekommenderas. Mycket finare än Badaling, tycker G och jag. Väl värt den lite längre resan.



Efter en dag som den här blir det en lugn kväll.

Och dagens reflektion är att det ofta är lättare att komma nära under enkla förhållanden. Typ i en skraltig minibuss, istället för i en stor turistbuss.












Det blev en T-shirt, trots allt.



Nöjd och stolt, med all rätt.

26 juni "Muslimen på hörnet"

En äkta Burberry, såklart.

Hetta är bara förnamnet. Kan det ha varit 35+ idag? I kombination med min jetlag fick
jag helt enkelt krypa till korset. Under dagens varmaste timmar vilade jag på rummet,
åt lätt och drack litervis med vatten.
Uppskattar verkligen vårt fina boende. Litet,
rent, bekvämt och personligt. Minutiöst skött. Utanför dörren gatan med det underbara
myllret.

På seneftermiddan kom G, E och L A tillbaka från Pärlmarknaden - dagens utflyktsmål.
Varma, trötta och nöjda. Li Ann hade fyndat en "äkta" Mulberry-clutch i skinn för 60 RMB och Edvin en t-shirt där Obama porträtteras Mao-style. Återigen en tunnelbaneresa för endast 12 spänn tur och retur.

På kvällen blev det "Muslimen på hörnet" igen. Tredje dan i rad. Idag fick vi
stammis-status. Middan kostade 65 spänn och det är helt fantastiskt underbart att
sitta ute på gatan och äta mitt i det kinesiska vardagslivet. Myllret, dofterna,
maten, kvartersbutikerna, cyklarna, de överlastade fordonen över huvud taget, bilarna,
barnen, gamlingarna, hundarna. Allt finns där, och lite till. Älskar det! Och resten av gänget också. Li Ann strålar.

På kvällen kom Mr Dai över igen. Vi gick en stilla promenad i de lugnaste kvarteren
och jämförde levnadsvillkoren i Kina och i "Väst". Jag är så tacksam för de där
samtalen - de är väldigt lärorika.

Dagens tanke blir att det är mer som förenar oss än skiljer oss åt. Trots att det är väldigt, väldigt olika.

  

Tajt brädspel varje kväll, strategispel.

Gatulivet lockar.

25 juni Förbjudna staden

Maso maosoleum, precis vid Himmelska fridens torg.

Första hela dagen i Beijing. E vaknade halv sex och tog en hutongpromenad  alldeles ensam. Vi andra sov ut. Nattens åskväder och störtregn hade hållit mig vaken.
Vi gick ut hårt med tunnelbaneresa med två byten till Tienanmen - Himmelska fridens torg. Supervälorganiserat och enkelt. Och billigt. 2 spänn per person.
Tienanmen är storslaget. Och jag blev känslosam.

Minnen från vår förra resa november 2003 kom över mig. Li Ann var så liten, och världen så stor. Det är den fortfarande, men hon är mycket större nu.

Det här är ett stort turistmål för kineserna!

Här är otroligt mycket turister, men går man bara undan lite så kan man få en god nudelsoppa på trottoarservering för 15 kr. Vi blev testade med klassiska bondfångartrick, men stod elegant emot.
Förbjudna staden är ett av de häftigaste ställen jag har besökt. Det är en speciell känsla där. Och en fantastisk arkitektur och historia.  Mycket människor. Men inte obehagligt. Vädret var nådigt. Lätt molnighet, en svag bris och ca 25-26 grader.

Tufft blir det när man ska ut därifrån. Gatuförsäljare i mängd, aggressiva sådana. Och handikappade människor som tigger pengar för att försörja sig. Starkt för barnen, och oss vuxna också. Ledde till en kort diskussion om vårt svenska socialförsäkringssystem. Ni vet "In Sweden we have something called ..."


Första måltiden, av många, på gatan.

Efter en lång promenad hem, som Li Ann och jag avslutade med en häftig resa i en liten, fyrkantig "plåttaxi-tuctuc-kombi" ("Yolo" skrattade Li Ann och jag åt den helt  galna trafiken)  blev det en lugn kväll med nudlar på hörnet och promenad i hutongerna.

Vi provsmakade te och testade en inhemsk yoghurtdryck. Vi har hållit oss långt under budget idag.

Vad liten en människa är. Det är min bestående känsla efter idag.



24 juni Golvad av värmen

Cafeet mitt emot.

Hög luftfuktighet och stark värme är en tuff kombination. Vi kraschade i vårt luftkonditionerade rum. Försökte samla ihop oss, hitta en struktur.

Här är lugnt. Vi är de enda gästerna på vår B&B för stunden. Känns smått overkligt i en stad med över 20 miljoner innevånare.

I hutongen mitt emot ligger den mest bedårande lilla bar. Nån kväll ska jag sitta där.

Mr Dai kom vid åtta. Ett riktigt kärt återseende! Han har tagit en Mastersexamen i ekonomi här i Beijing under det gångna läsåret. Mr Dai var vår guide när vi bodde i Henanprovinsen en vecka i november 2003. Då, när Li Ann blev vår dotter. Vi blev vänner då, vänner för livet.
Nu är han dryga trettio och ska göra ett karriärval. Trygg, statlig anställning? Eller satsa på att bli affärsutvecklare åt Kinesiska företag som ska satsa internationellt? Han vill helst det senare, men många kineser eftertraktat den trygghet som en statlig anställning innebär, berättar han.

Vi pratar om resan, vi kommer att ses igen, i Zhengzhou. Han tycker att vi ska göra en ordentlig resplan, och inte vara så vaga. Jag känner mig plötsligt som en oansvarig romantiker - kanske skulle vi ha planerat mer .,?

Vi ger oss ut i det ljumma mörkret och hittar en enkel restaurang som serverar HotPot. Fint skuret kött kokas i buljong eller friteras i olja i en järngryta som är nedsänkt i bordet. Massor med olika grönsaker till, smaksatta oljor, sesampasta, tofu, lotusrot. Mr Dai beställer in. Det är så fräscht. Delikat! Och ett socialt sätt att äta på. Som kinesisk fondue.

En liten kvällspromenad runt sjön och de kitschiga och kulörta kvarteren med barer och musik. Way too much.

Hem till lugnet, en vattenmelon och ett barns sömn.

23 juni 12 000 m upp

En lång flygresa över hela Ryssland!

Vi är 12 000 m upp i natthimlen. Glödande röd solnedgång över tundran. Under oss norra Sibirien och framför oss Uralbergen och Mongoliet.

Framme - så häftigt. Äntligen!

Vår Airbus är fullsatt och vi är i minoritet. Det är mest asiater ombord, en ganska intressant blandning. Finnair har nischat sig på asienrutter - restiden är bra.

Det är ganska trångt och maten är en besvikelse, men allt funkar som det ska och resan går smärtfritt.

Värmen, fukten och smogen i Beijing kl 8 på morgonen är en chock. Resan in till stan tar en dryg timme. Det är bara 30 km, men trafiken är totalt anarkistisk och inget flyter. Det är måndagsmorgon, rusningstrafik och snudd på apokalyptiskt.

Vi låser till slut upp vår B&B-svit på http://maoer28.com/ Vi är framme - smått overkligt.

Allt jag tänker på är att jag måste få sova. Och det gör vi. Jetlag är bara förnamnet - jag känner mig helt uppochner och kan inte ta in så mycket mer den här dagen. Mer än att allt är fantastiskt och att vi bor väldigt fint!

 

Försa steget in i Kina.

.

ACn står på, vi får nybakat bröd till frukost och starkt, beskt jasminte.


 

Och så funkar Blogger-appen också, så vi kan få lite bllder ...

På promenad genom stan. .

Varje resa börjar med ett steg. Men tanken på den här resan föddes redan för flera år sedan. 

Nu sitter vi här, på tåget till Stockholm och Arlanda och imorgon bitti landar vi i Peking. Vår dotter Li Ann är på återresa till sitt hemland, och vi - mamma Anneli, pappa Göran och brorsa Edvin - har privilegiet att få följa med.

Det är nästan åtta är sedan sist.
Från det lugna radhuset i Örebro, till intrycken i Peking. Jag vet att chocken övergår i förtjusning. Och jag har packat som ett proffs.