1 juli "Miljardprogrammet" - att flytta 700 000 människor.

Enorma höghusområden för landsbygdsbor.

Det har varit en eftermiddag jag aldrig kommer att glömma. Jag är så trött så jag nästan svimmar.
Det har varit varmt. Mistralliknande vindar. Minst 35+. Mr Dai tog med oss ut på landsbygden, till sin hemby.

Vi börjar längs motorvägen mot Kaifeng. Svänger av och in bland de gigantiska kvarter mellan spikraka breda vägar där "Miljardprogrammet" håller på att växa fram. 70% av Kinas befolkning ska urbaniseras. Eftersom staten äger all mark kan man flytta på innevånarna i byarna på landet och skapa storjordbruk istället, som är mer rationella. I runda slängar 700-800 000 000 människor ska flyttas.  Känn på den tanken. Vissa höghusområden är avsedda för vissa byar. Människor som har levt med småjordbruk i hela sitt liv lyfts upp med rötterna och släpps ner i gigantiska 30-våningshus på ett platt fält med raka vägar. Jag anar framtida, sociala problem och lider med de som inte har något eget val.

Här visas Pekingopera dagen lång, på vägen utanför.

Vi passerar ett av områdena och på vägen utanför spelas Pekingopera. En berättelse under hela eftermiddagen. En annan under hela kvällen. Gamla och barn är där, på cyklar, mopeder och rickshas. Ungdomen och medelklassen lyser med sin frånvaro - de har andra kulturella intressen. Idag är det kommunistpartiets födelsedag i Kina. Kanske är det därför man ger "Opera i förorten" gratis? Eller så kan det vara en rik familj som sponsrar, för att fira en åldrad förälders födelsedag, berättar Mr Dai. En aningen overklig scen, på många sätt.

Mr Dai och hans farbror, i "Stora byn"

Vi kommer till den "Stora byn" med 3000 innevånare, där Mr Dais morbror bor. Den stora, djupa floden som delade trakten har nu sinat. Under bron växer träd. Vatten är en bristvara, och på vägen har vi passerat det gigantiska bygget av akvedukten som ska ta vatten från Yangtse upp till Beijing. Vilket projekt!

Vi blir inbjudna på dricka, i skuggan, i ett alldeles vanligt, enkelt hem. Jag blir tagen. De är så vänliga, gästfria. Har så enkla förhållanden.

Vi fortsätter på ännu mindre vägar till byn där Mr Dai bodde tills han som 15-åring började på gymnasiet några mil bort. Byn har haft 200 innevånare, nu har den 50. Om fem-tio år är den riven, tror Mr Dai, och hans mamma och pappa flyttade till ett höghusområde några mil bort. Tanken svindlar.

Efter en stund hos pappan, med berättelser från Mr Dais fattiga uppväxt, rullar vi hemåt via en "liten" lantlig stad (1 000 000 innevånare) med gyttriga marknader och världens folkliv. Mer byggen. Överallt byggen. En byggarbetare jobbar hårt och tjänar ca 100 kr om dagen.



Ett typiskt, kinesisk hem, på landet.

Sverige, Sverige. Vi är fortfarande så skyddade. Det är såna otroliga kontraster. Det blir dagens reflektion. Och i hjärtat har jag många varma leenden.


 

Barndomsbyn, förr 200, nu 50 invånare.



Allt är uppodlat, varje kvadratmeter.
 

 

 

Här har Mr Dais föräldrar bott i hela sitt liv.

Huset kringgärdar gårdsplanen.

På hustaken finns plats att torka spannmål.